Elin Arwsäter

Var borta hos Mats på olycksplatsen nu, som ni ser lyckades
jag till slut få två ljus att lysa. Jag kröp runt där på marken
och försökte fånga vinden så inte alla ljus jag tänt skulle blåsa
ut igen. Medan jag kröp runt där som ett litet småkryp skrattade
jag lite för mig själv, och då kändes det som om jag både hörde
och såg Mats skratta tillsammans med mig. Det var som om han
var där, precis intill mig. Vi var två stycken som försökte tända
ljus. En som syntes men två som andades. Du räknas fortfarande
med Mats, som en i klassen, som en i bygden och som en på vår
jord. För där du är nu, det tillhör jorden. Du tillhör oss alla, på ett
eller annat sätt. Jag "ser fram emot" begravningen imorgon, inte
på ett roligt sätt. Men att ändå igen få känna din närhet blandat
med känslan som jag faktiskt har just nu när det gäller dig och
allt som har hänt. Som det låter nu kommer begravningen att bli
fin, ett fint minne och avslut för oss. Men hur vi än hade gjort Mats,
så hade den blivit fin. För den handlar om dig, och alla är där för
din skull. Timmen/timmarna i kyrkan är tillägnade dig, vi ska
tänka på det vi hade med dig, den tiden vi fick. Hör av dig snart<3


det ser inte ut som för tre veckor sedan, men på något vis så är det
ändå en av de finaste platserna på jorden. Du är där, jag vet det...