Elin Arwsäter

Idag när jag satt på bussen hem kom en medelålders kille in i bussen och satte sig bredvid killen som
satt framför mig. Innan han satte sig frågade han artigt "Är det ledigt här?". Jag kollade på honom länge.
Jag iakttog hans klädsel, hans mössa som satt töntigt och hans larviga sätt att prata på och tänkte "vilken
knäpp typ". I nästa sekund fick jag ångra det. Killen hann knappt sätta sig innan han flög upp igen för att
hjälpa en mamma med att få in sin barnvagn i bussen. Vilket kan vara väldigt krångligt om bussen är
fullproppad med trötta, lata och ohyfsade skolungdomar. Jag hörde hur mamman och killen började
småprata med varandra. Killen berättade om sina syskon, om deras barn och hur underbara barn faktiskt
är. Vid nästa hållplats steg en gammal tant på. Hon hade händerna fulla med kryckor, en väska och en
påse. Längst fram i bussen var det fullt, så hon fick jobba sig bakåt i bussen för att hitta en ledig plats.
Givetvis skulle bussen då börja köra, och dessutom starta med en rivstart. (Typiskt bussar?) Återigen
var killen framme "Går allt bra? Behöver ni hjälp?" Kvinnan skakade på huvudet för att sedan nicka som
tack innan hon slog sig ner och pustade ut. Mamman och killen fortsatte att småprata och jag såg hur
tanten böjde sig framåt och log åt glädjen i deras ord. Sedan deltar även hon i samtalet. Jag antar att
de aldrig träffas förut, utan bara är allmänt trevliga mot varandra.

Sedan kollar jag mig runt i bussen och ser alla ungdomar halvligga i bussäterna. Med en allvarlig blick
kollar de ut genom fönstret, många med dunkande musik i öronen. Jag tror inte att någon av oss hade
rest oss för att hjälpa varken mamman eller tanten. Oavsett om även vi såg att de behövde hjälp. Vi
börjar heller inte prata med en främling bara för att vara trevlig. Eller, det är olika beroende på vilket
tillstånd man befinner sig i. Det skulle ju verka helskumt, så gör man ju inte. Är det något som bara
vuxna gör? Eller har det med just vår generation att göra? Jag tycker i alla fall att det är tråkigt att det
är så. Jag är ju likadan själv. Jag skulle aldrig våga ge mig på en tant för att hjälpa mig, jag vet ju inte
hur hon kommer svara mig? Hon kanske smäller till mig med kryckan eller skriker "JAG KLARAR MIG
SJÄLV!" Det har ju inte jag en aning om.

Vi vet ju aldrig hur vi blir bemötta, därför vågar vi heller inte alltid bemöta.

Sorry. Kände för att skriva av mig lite. Denna killen imponerade på mig. Han ville ju bara vara snäll,
och det lyckades han bra med. Ingen stor grej, men i det stora hela så är det faktiskt det. Lika bra
att göra något än ingenting. Jag fick även ta tillbaka min fördom, dessa jävla fördomar.