"bb-deltagarna har plats på psyket när de kommer ut"



- "Alla som är med i Big brother är dumma i huvudet!"
Fast, är de verkligen det? Jag tycker att det mer och mer börjar komma fram lite hjärna
bakom många av deltagarna. Det kommer både poetiska och kloka ord ur deras munnar,
som i alla fall får mig att reagera och tänka till. De måste lära sig mycket av sig själva, då
de sätter sig totalt isolerade i ett hus med massa främlingar. Alla har kommit in dit av en
anledning, ingen liknar den andra. Är det bara jag som tycker det är intressant att se dem
agera där inne? Dessutom är ju några av Sveriges skönaste människor i det där huset. Hela
veckan har jag suttit framför tv:n och garvat högt, och det är inte ofta jag gör framför tv:n...

I have to go , it´s BB-time!

Allt i ett.

Jag är ledsen för att det inte blivit så mycket skrivet på bloggen som jag nästan lovade er.
Under tiden jag satt på en go tacorestaurang i Sthlm försökte jag faktiskt uppdatera, men
blogg.se ville inte det jag ville så jag gav upp och fortsatte käka och njuta!

- För det var det helgen bestod av, att njuta. Först en helt obeskrivlig hockeymatch, trots att
mitt Djurgården förlorade. Stämningen, gemenskapen och spänningen var helt galen! Något
sånt vill jag absolut uppleva igen. Det var helgrymt! Tack Gry, Erik och Martin!

- När mina tre kära vänner åkte hem till Småland igen fortsatte jag norrut, mot Bålsta och
farmor och farfar för att leva lite lyxig och slapp för en helg. Frukost på sängen varje morgon
är inte helt fel kan jag säga. Dessutom finns det nog inga mysigare människor än min farmor
och farfar. Att då dessutom få umgås med dem gör det ännu mer mysigt! Tack så mycket! ♥

Lite tyck och tänk kring helgen..
Att vara tillbaka i Stockholm, se sitt gamla hus, träffa gamla kompisar och besöka sitt
gamla centrum där man som barn ääälskade att vara väckte starka känslor. Tro det eller ej.
Jag kanske inte pratat så mycket om hur det var att flytta osv, och ärligt talat vet jag inte varför.
Det var ju något som jag bara var tvungen att göra. Jag gillar utmaningar och har alltid gjort det.
Så att flytta gav mig en nystart och ett helt annat liv. Inte för att det var något fel på mitt gamla,
men det nya blev heller inte sämre. Jag fick faktiskt lite längtan tillbaka. Vad och varför vet jag
inte, men jag kände bara det. Jag undrar ofta hur det hade varit om jag bott kvar där, hur jag
hade varit och hur mitt liv hade sett ut. Någon gång ska jag tillbaka, så enkelt är det.

Melodifestivalen avslutades i helgen. Jag har ett stort intresse för den tävlingen, kanske lite
väl stort kan många tycka. Det finns många åsikter angående lördagens final, och jag kan tycka
att vissa överdrev och tog ut förlust i förskott angående Eurovision Song Contest. Man ska inte
säga något förrän man sett vad resten av Europa skickar, vilket jag ska kolla mer noga på när
jag har tid.. I alla fall, att skicka Eric Saade har jag inga problem med. Han är snygg, han har
utstrålning, glimten i ögat (glas i ögat, höhö) och han har det häftiga numret (innehållande dans,
bra/snygga dansare och något annorlunda.. med annorlunda menar jag krossa glas). Hans låt
sätter sig även på hjärnan, likaså hans utseende. DÄREMOT, kan jag tycka att Dannys låt "In
the club" sätter sig ännu längre in på hjärnan, då även han har numret och utseendet!

Att skicka ett svensk bidrag som ska översättas till engelska tycker jag bara är dumt. Jag tänker
då på tex Linda Bengtzing och Sara Varga. Sara Vargas låt om kvinnomisshandel kunde säkert
ha berört många länder ute i Europa, men jag tror inte det hade räckt. Det var något som saknades.
Likså Nicke Borg (tatuerade killen med hästsvans) saknade något. Han glömdes liksom bort,
samtidigt som låten inte var någon vinnarlåt. Något som hade varit intressant att skicka var
Swingfly med låten "Me and my drum". Den hade lite av varje samtidigt som den hade en stor
förmåga av att få tittare och lyssnare att ryckas med. Allt var naturligt. Ett typsiskt bidrag som
Storbritanien hade kunnat skicka. Galet, annorlunda och bra helt enkelt!

Någon jag trodde skulle bli farlig var The Moniker med låten Oh my God. Och jag hade faktiskt
rätt. Svenska folket gillade den galna killen som hoppade och skuttade i sin improvisaiton. Man
ser på honom att han älskar det han gör och att han också vill få oss att göra det, vilket han
lyckades med. Brolle (sexigare får man leta efter, mums!) får man inte heller glömma. Hans
låt är tyvärr en sån låt som man måste höra flera gånger, och även han försvann i sin ensam-
het. Jag måste ändå lyfta hans ensamhet lite. Att stå helt själv på en stor sten, utan dansare
eller synliga körsångare är starkt. Vissa lyckas med det, andra inte. Jag tror att Brolle föll på
sin låt. Eftersom det inte är något fel på vår lilla nallegossebjörn Brolle!

Sanna Nielsen och The Playtones är väl de enda jag inte har uttryckt mig om. The Playtones
var en sån där engångsgrej. Det finns alltid en finalist i finalstartfältet som kommit vidare för
att de imponerade just då, sen glöms de bort. Jag kan ändå tro att de hade kunnat imponera
på några länder ute i Europa med, för att de imponerade just då. Sanna Nielsen tycker jag
bara är för mycket. Låten har man hört innan, framträdandet var tråkigt och hon var bara
allmänt jobbig enligt mig. Hon är folkkär, och det kan jag ha förståelse för, men hos mig är
hon ingen vinnare. Bara en sån där som är med vartannat år, bara för att vara, för att det
brukar vara så liksom. Precis som Linda Bengtzing. De kommer alltid till final, men aldrig
längre än så. Det var allt jag hade. Ursäkta mitt tjabb!


FAN FAN FAN.

JAG HATAR RYSSLAND, JAG HATAR STRAFFAR OCH JAG HATAR ORÄTTVISA DOMARE!!!!!!!!!!!!!!
- Med dessa ord ska jag nu gräva ner mig under mitt täcke och viska de värsta svordomar över detta.
Ska nog dra några riktigt fula ord över de ryska spelarna med som efter vinst står och pekar finger
och hånar de svenska spelarna. Supermoget,  gift er med mig,  snälla! Nej, fyfan rent ut sagt!!!!

tanke mitt i natten.

På tex en facebooksida finns egentligen allt man behöver veta om en person.
- Runt 100 bilder som är tagna i olika vinklar, vilket nästan kan ge en klar bild av hur personen ser ut.
- Facebookvänner, som visar vilka personen umgås med.
- Logginlägg som visar vad personen gör, tycker eller vill.
- Information som bland annat kan visa vilken skola man går på.
- Relationsinformation som kan bygga ett helt släktträd.

Det är kanske inte så konstigt att vissa döljer sin sida för alla utom vänner trots allt?
Vem som helst kan ju faktiskt gå in och ta del av väldigt mycket utav dig som person...


det enda jag bad om var en ny chans.

40 fler läsare än vanligt idag, detta måste betyda att ni är nyfikna på min misslyckade gårdag.
Ta det lugnt, ni ska få den. Dock inte så detaljerad som ni vill ha den...

Jag trodde aldrig att jag skulle våga lita på kärleken igen. Jag tänkte att det aldrig skulle bli min tur
att få känna kärlek, aldrig. Men sen en dag så stod han där framför mig, och kollade på mig med sina
perfekta ögon. Hans hemlighetsfulla blick fångade min uppmärksamhet och sen den dagen har det
bara varit han. Han och ingen annan. Han vände upp&ner på min värld. Den enda jag tänkte på var
honom, den enda jag kollade efter var honom och den enda jag ville vara med var honom. När han
log mot mig, med sitt speciella leende, då stannade hela min värld, mina tankar splittrades och mitt
hjärta slog dubbelt så fort. Allt var ju så bra, och det vet jag att han tyckte med. Vi pratade om allt,
vi skrattade tillsammans och deppade tillsammans. Samtidigt som han var världens bästa pojkvän
var han också världens bästa kompis. Han fanns alltid där med ett extra öra, ett lugn och råd. Han fick
mig att känna en trygghet som jag inte hade känt på länge. Väldigt länge.

Sen i tisdags sket sig allt, för ingenting. Det var påväg att ta slut helt och hållet. Istället lovade vi
varandra att ge det en andra chans, och lita på att vi skulle lösa det tillsammans. Fast det var visst
bara jag som lovade det. Det var visst bara jag som trodde på oss. Det var visst bara jag som hade
ork att kämpa för oss. Han hade gett upp för länge sen. Allt jag bad om var en chans till, men inte
ens det kunde han ge mig. Igår, i ca två timmar satt jag i tårar och förklarade, argumenterade och
bad om ursäkt. Det enda han mötte mig med var en tystnad och en blick som stirrade tomt på mig.
Tillslut gav jag upp, och jag har aldrig känt mig så värdelös i hela mitt liv. Allt jag hade kämpat för
var förstört. Den kille som jag för en gångs skull börjat tycka om, riktigt mycket, försvann ur mitt
liv. Han lämnade ett stort tomrum, som bara blir större för varje sekund, minut och timme.

Allt han sa/gjorde och alla sms har ingen betydelse längre. Hade han menat det så hade han inte
gett upp så lätt. Han kanske tycker att vi fick ett bra slut på det hela, men det tycker inte jag. Jag
har så mycker mer att bevisa. Med en chans hade jag kunnat bevisa det, men den chansen fick
jag aldrig och jag kommer inte få den heller. Jag vet att vi hade löst det, jag vet det. Vi pratade
ofta om en väg som vi hade. På den vägen fanns inga hinder, och om de fanns så skulle vi alltid
klara dem tillsammans. Jag förstod att vägen skulle bli lång, och givetvis krokig. Men jag trodde 
aldrig att stoppskylten skulle vara det första som dök upp. Jag trodde jag var värd mer än så...

Jag accepterar att han ville gå sin egen väg, utan mig. Jag tycker bara det är tråkigt att jag inte
kunde få det enda jag bad om, en ny chans...


en liten tanke.

Idag när jag satt på bussen hem kom en medelålders kille in i bussen och satte sig bredvid killen som
satt framför mig. Innan han satte sig frågade han artigt "Är det ledigt här?". Jag kollade på honom länge.
Jag iakttog hans klädsel, hans mössa som satt töntigt och hans larviga sätt att prata på och tänkte "vilken
knäpp typ". I nästa sekund fick jag ångra det. Killen hann knappt sätta sig innan han flög upp igen för att
hjälpa en mamma med att få in sin barnvagn i bussen. Vilket kan vara väldigt krångligt om bussen är
fullproppad med trötta, lata och ohyfsade skolungdomar. Jag hörde hur mamman och killen började
småprata med varandra. Killen berättade om sina syskon, om deras barn och hur underbara barn faktiskt
är. Vid nästa hållplats steg en gammal tant på. Hon hade händerna fulla med kryckor, en väska och en
påse. Längst fram i bussen var det fullt, så hon fick jobba sig bakåt i bussen för att hitta en ledig plats.
Givetvis skulle bussen då börja köra, och dessutom starta med en rivstart. (Typiskt bussar?) Återigen
var killen framme "Går allt bra? Behöver ni hjälp?" Kvinnan skakade på huvudet för att sedan nicka som
tack innan hon slog sig ner och pustade ut. Mamman och killen fortsatte att småprata och jag såg hur
tanten böjde sig framåt och log åt glädjen i deras ord. Sedan deltar även hon i samtalet. Jag antar att
de aldrig träffas förut, utan bara är allmänt trevliga mot varandra.

Sedan kollar jag mig runt i bussen och ser alla ungdomar halvligga i bussäterna. Med en allvarlig blick
kollar de ut genom fönstret, många med dunkande musik i öronen. Jag tror inte att någon av oss hade
rest oss för att hjälpa varken mamman eller tanten. Oavsett om även vi såg att de behövde hjälp. Vi
börjar heller inte prata med en främling bara för att vara trevlig. Eller, det är olika beroende på vilket
tillstånd man befinner sig i. Det skulle ju verka helskumt, så gör man ju inte. Är det något som bara
vuxna gör? Eller har det med just vår generation att göra? Jag tycker i alla fall att det är tråkigt att det
är så. Jag är ju likadan själv. Jag skulle aldrig våga ge mig på en tant för att hjälpa mig, jag vet ju inte
hur hon kommer svara mig? Hon kanske smäller till mig med kryckan eller skriker "JAG KLARAR MIG
SJÄLV!" Det har ju inte jag en aning om.

Vi vet ju aldrig hur vi blir bemötta, därför vågar vi heller inte alltid bemöta.

Sorry. Kände för att skriva av mig lite. Denna killen imponerade på mig. Han ville ju bara vara snäll,
och det lyckades han bra med. Ingen stor grej, men i det stora hela så är det faktiskt det. Lika bra
att göra något än ingenting. Jag fick även ta tillbaka min fördom, dessa jävla fördomar.


00:58

om ni orkar, så ska ni här få höra på lite tjat...
jag är en ganska problemfri tjej. givetvis så har jag problem, men jag försöker "skjuta" dem åt sidan
eller släta över det snyggt. ibland lyckas jag och ibland inte. det är inte för att jag är för feg för att ta
tag i det. det handlar mera om att jag inte vill gå med en klump i mage och hals. jag vill inte fundera
eller grubbla. det finns så mycket som är viktigare. det tar upp dyrbar tid. den tiden då jag istället
kunde varit glad och lycklig. jag vill inte behöva se tillbaka på året som gått och känna att  jag i
en eller fyra månader inte levde livet fullt ut. att jag istället tyckte synd om mig själv, bråkade med
någon eller helt enkelt tyckte allt var jobbigt. jag vill inte låta som en egoist. men det är mitt liv.
jag lever bara en gång och den gången är nu. om jag går och tycker synd om mig själv, bråkar med
någon eller tycker allt är jobbigt så drabbar det inte bara mig, utan folk i min omgivning med. där är
jag inte egoistisk
. din omgivning bryr sig och försöker hjälpa till, och du sitter och gråter över dig själv.
man ska inte se ner på sig själv. alla gör vi fel. det är ingen ursäkt, men alla gör ju fel någon gång.
hur ska vi annars lära oss? man ska vara ledsen/arg för det, annars gör man om samma misstag.
som sagt, jag är ganska problemfri av mig. jag undviker problem, helst. det är ett val jag har gjort
själv. men tro mig, jag har gjort mina misstag genom åren. så jag har inte så mycket mer att lära
från tonårslivet i alla fall. jag vill fokusera på nuet. inte gårdagen, inte morgondagen, utan dagen.

kära läsare,
jag säger inte att man inte ska få ha problem. det jag säger är att det inte ska få ta
all uppmärksamhet. innan problemet uppstod fanns det säkert hundra saker som du var glad över.
alla hundra saker kan ju inte ha försvunnit för att ett problem uppstod, eller hur? så var glad, uttåt-
riktad och se allt från den positiva sidan. det är inte lätt, men det går om man försöker.

godnatt ♥

Eurovision Song Contest .

Jag kan säga "vad var det jag sa" angående Svergies misslyckande i Eurovision i torsdags.
Någonstans trodde jag ändå att vi kanske skulle gå vidare, eftersom Sverige alltid gör det.
Jag skäms, jag tycker det är pinsamt att vi inte deltar i kvällens final. Vi skulle ha skickat
Darin eller Erik Saade, de hade lyckas tror jag. Aja, nu taggar vi kvällen istället !


Rumäninen, som är mina absoluta favoriter i Eurovision Song Contest 2010. Grymma!

Mina 6 favoriter :
1. Rumänien
2. Belgien
3. Vitryssland
4. Portugal
5. Cypern
6. Tyskland

Och de 3 värsta bidragen :
23. Bosnien & Herzegovina
24. Ukraina
25. Ryssland
(Det är 25 bidrag sammanlagt)

Länder som saknas i finalen är : Litauen, Holland (haha) och Malta.

det var då , nu är nu .

http://www.youtube.com/watch?v=y5o8L-Or0O4&feature=related 

jag lyssnar ihjäl mig på denna låten, jag kan inte sluta. läser gamla inlägg på bloggen,
gamla dagböcker och massa annat. ska jag vara helt ärligt så fäller jag en och annan
tår. jag tror inte att det är för att jag saknar den gamla tiden, utan för att jag får tillbaka
känslor från den tiden. man börjar minnas och så vidare. jag gråter nog mer för att det
var en fin tid, som jag är stolt över. skulle jag läsa det jag skrivit idag om ett år, skulle
jag säkert vara lika stolt över det med, hoppas jag. nu väntar jag på att klockan ska bli
åtta så mammi kommer hem, jag behöver verkligen prata ut med henne känner jag ♥


denna bilden är tagen för drygt ett år sen (11 månader om man ska vara exakt)
när jag ser den blir jag glad. det var sommar, det var glädje och det var kärlek ..

vänskap .

det finns människor som kommer och går.
hur mycket de än springer fram och tillbaka lämnar de alltid kvar något.
vissa tar det med sig när de går och vissa låter det ligga över dig förevigt.


ibland blir vi av med folk som vi för stunden tror att vi ska klara oss utan. att de tog
med sig alla minnen när de gick.
så är det faktiskt inte alltid. ibland kan alla minnen
bara komma över dig på en sekund, sen kommer den där äckliga känslan av oviss-
het. du vet inte hur du vill ha det, eller hur den andre vill ha det, du kan inte exakt
säga varför du kände så här just nu. tanken på den personen eller på er situation
gör dig yr och illamående. du kanske går och väntar på att allt ska lösa sig, att allt
ska bli som det var förr. jag har förlorat kanske tre vänskaper i mitt liv. som verkligen
är förstörda, vissa har ju faktiskt byggs upp igen. den ena var meningen, det var
svaret på min hemläxa, att säga upp vänskapen. den andra har tagit slut för att det
helt enkelt blev för krångligt. vi blev större fiender än vänner i stort sätt, vilket är
väldigt synd. but that´s life. den tredje är den sorgligaste av dem alla. det var en
liten skitgrej, egentligen. en kväll tog det bara stopp, sen tog vår vänskapsväg slut.
jag vet inte om den kommer fortsätta, men jag tror inte det. jag vet att den här
personen klarar sig bättre utan mig. det var inte för att vi hade problem med varandra,
utan det var för att vi helt enkelt påverkade varandras liv för mycket. denna tanke
slår mig varje dag. att jag faktiskt har förlorat någon riktigt nära. det har aldrig hänt
mig innan, jag har aldrig känt den här saknaden samtidigt som jag känt säkerheten
om att vi aldrig mer kommer att prata. jag vet att det är bäst som det är nu, och det
skäms jag nästan över. för hur kan något så bra egentligen vara så dåligt?

alla har vi väl förlorat vänner/pojkvänner/flickvänner någon gång. den som aldrig
har känt på den smärtan har inte nosat på livets alla problem. detta är den största
sorgen efter döden, och döden fick jag känna på i höstas. detta är ju bara jättesmå
smulor om döden är kexet. samtidigt kan vi inte jämföra dessa båda. för döden går
inte att förändra, en förlorad vänskap går att förändra. det handlar bara om tid, mod
och vilja. jag vill bara säga att jag är ledsen för allt som har hänt, jag är glad
att du mår bra. du får aldrig tro att jag inte tänker på dig, för det gör jag. ♥ /KS.

RSS 2.0