Elin Arwsäter

Jag är ledsen för att det inte blivit så mycket skrivet på bloggen som jag nästan lovade er.
Under tiden jag satt på en go tacorestaurang i Sthlm försökte jag faktiskt uppdatera, men
blogg.se ville inte det jag ville så jag gav upp och fortsatte käka och njuta!

- För det var det helgen bestod av, att njuta. Först en helt obeskrivlig hockeymatch, trots att
mitt Djurgården förlorade. Stämningen, gemenskapen och spänningen var helt galen! Något
sånt vill jag absolut uppleva igen. Det var helgrymt! Tack Gry, Erik och Martin!

- När mina tre kära vänner åkte hem till Småland igen fortsatte jag norrut, mot Bålsta och
farmor och farfar för att leva lite lyxig och slapp för en helg. Frukost på sängen varje morgon
är inte helt fel kan jag säga. Dessutom finns det nog inga mysigare människor än min farmor
och farfar. Att då dessutom få umgås med dem gör det ännu mer mysigt! Tack så mycket! ♥

Lite tyck och tänk kring helgen..
Att vara tillbaka i Stockholm, se sitt gamla hus, träffa gamla kompisar och besöka sitt
gamla centrum där man som barn ääälskade att vara väckte starka känslor. Tro det eller ej.
Jag kanske inte pratat så mycket om hur det var att flytta osv, och ärligt talat vet jag inte varför.
Det var ju något som jag bara var tvungen att göra. Jag gillar utmaningar och har alltid gjort det.
Så att flytta gav mig en nystart och ett helt annat liv. Inte för att det var något fel på mitt gamla,
men det nya blev heller inte sämre. Jag fick faktiskt lite längtan tillbaka. Vad och varför vet jag
inte, men jag kände bara det. Jag undrar ofta hur det hade varit om jag bott kvar där, hur jag
hade varit och hur mitt liv hade sett ut. Någon gång ska jag tillbaka, så enkelt är det.

Melodifestivalen avslutades i helgen. Jag har ett stort intresse för den tävlingen, kanske lite
väl stort kan många tycka. Det finns många åsikter angående lördagens final, och jag kan tycka
att vissa överdrev och tog ut förlust i förskott angående Eurovision Song Contest. Man ska inte
säga något förrän man sett vad resten av Europa skickar, vilket jag ska kolla mer noga på när
jag har tid.. I alla fall, att skicka Eric Saade har jag inga problem med. Han är snygg, han har
utstrålning, glimten i ögat (glas i ögat, höhö) och han har det häftiga numret (innehållande dans,
bra/snygga dansare och något annorlunda.. med annorlunda menar jag krossa glas). Hans låt
sätter sig även på hjärnan, likaså hans utseende. DÄREMOT, kan jag tycka att Dannys låt "In
the club" sätter sig ännu längre in på hjärnan, då även han har numret och utseendet!

Att skicka ett svensk bidrag som ska översättas till engelska tycker jag bara är dumt. Jag tänker
då på tex Linda Bengtzing och Sara Varga. Sara Vargas låt om kvinnomisshandel kunde säkert
ha berört många länder ute i Europa, men jag tror inte det hade räckt. Det var något som saknades.
Likså Nicke Borg (tatuerade killen med hästsvans) saknade något. Han glömdes liksom bort,
samtidigt som låten inte var någon vinnarlåt. Något som hade varit intressant att skicka var
Swingfly med låten "Me and my drum". Den hade lite av varje samtidigt som den hade en stor
förmåga av att få tittare och lyssnare att ryckas med. Allt var naturligt. Ett typsiskt bidrag som
Storbritanien hade kunnat skicka. Galet, annorlunda och bra helt enkelt!

Någon jag trodde skulle bli farlig var The Moniker med låten Oh my God. Och jag hade faktiskt
rätt. Svenska folket gillade den galna killen som hoppade och skuttade i sin improvisaiton. Man
ser på honom att han älskar det han gör och att han också vill få oss att göra det, vilket han
lyckades med. Brolle (sexigare får man leta efter, mums!) får man inte heller glömma. Hans
låt är tyvärr en sån låt som man måste höra flera gånger, och även han försvann i sin ensam-
het. Jag måste ändå lyfta hans ensamhet lite. Att stå helt själv på en stor sten, utan dansare
eller synliga körsångare är starkt. Vissa lyckas med det, andra inte. Jag tror att Brolle föll på
sin låt. Eftersom det inte är något fel på vår lilla nallegossebjörn Brolle!

Sanna Nielsen och The Playtones är väl de enda jag inte har uttryckt mig om. The Playtones
var en sån där engångsgrej. Det finns alltid en finalist i finalstartfältet som kommit vidare för
att de imponerade just då, sen glöms de bort. Jag kan ändå tro att de hade kunnat imponera
på några länder ute i Europa med, för att de imponerade just då. Sanna Nielsen tycker jag
bara är för mycket. Låten har man hört innan, framträdandet var tråkigt och hon var bara
allmänt jobbig enligt mig. Hon är folkkär, och det kan jag ha förståelse för, men hos mig är
hon ingen vinnare. Bara en sån där som är med vartannat år, bara för att vara, för att det
brukar vara så liksom. Precis som Linda Bengtzing. De kommer alltid till final, men aldrig
längre än så. Det var allt jag hade. Ursäkta mitt tjabb!